EnglaFlickan

Snart ska mamma och jag åka hem till mig i Linköping för att sova där tills imorgon då jag ska till läkaren. Skumt, va? Läkarbesök på en lördag. Men hon är världens bästa!

Mår inte så superbra. Tyvärr. Kroppen är helt slut efter nästan två år med konstant feber. Hjärtat går på högvarv. Kan inte somna på kvällarna eftersom hjärtat slår så fort. Det är jättejobbigt och jag tror inte det är bra för hjärtat, eller hela kroppen menar jag. Det frestar på. Som fan. Andningen går upp och ner. Ibland är det värre, ibland bättre. Men slutat att inhalera. Behöver inte det längre. Känns inte så iallafall. Märker ingen större skillnad.

Ont där jag hade min svans (cvk:n) satt. Och det är över en månad sedan jag tog bort den , eller ännu längre... Så det borde inte göra ont. Det är svullet och skumt...

Maten går sådär. Om man ska skilja på Bulimin och "Det Fysiska onda i magen" så bör jag få ont i magen igen. Jätteont. Där jag brukar ha ont. Och det gör att jag har svårare att äta eftersom det gör ondare då. Vilket då resulterar i att ätstörningarna för ett större grepp som gör att jag äter ännu mindre. Igår kräktes jag. Men ärligt inte med flit, jag hade så ont i magen. Men då blev kära fröken Bulimi glad och jag fick beröm. Men då blev jag ledsen. Jag vill bli frisk. Haft ätstörningar sen jag var 14 år gammal. Nu är jag 25. Nu får det vara nog. Men jag är ju mycket, mycket friskare än vad jag någonsin varit. För tre år sedan låg jag inlagd på en psykavdelning för att jag var dödligt sjuk i anorexin. Jag höll på att dö. Och jag hade dött om jag inte haft sonden, droppet, vaket, vilan och den braiga personalen. Mina underbara vänner. Och min älskade familj. 4 månaders kamp blev det. Sen blev mitt LPT avskrivet, då drog mamma och jag till Turkiet vilket var det bästa som kunde hända då. Jag bestämde mig. Jag började äta. Inte mycket. Men jag åt. Och jag kämpade. Dag ut och dag in. Vilket jag gör fortfarande. Men nu kan jag äta godis utan att få superågest och svälta mig i flera dagar. Jag unnar mig saker. Livet är för kort för att inte äta det man gillar. Det kan ta fort så slut. Jag väger lite för mycket nu. Men det ordnar sig. Ångest har jag för min kropp. Men inte som förut. Mår ju betydligt bättre nu än vad jag gjorde för tre år sedan då jag höll på att tyna bort och vägde otroligt lite.

Ha en fortsatt trevlig dag!

//Sandra