Tisdag!

Idag mår jag inget bra alls. Vaknade alldeles svettig. Pyssen var helt blöt och håret också. Inget kul alls. Hade jättesvårt att somna inatt. Klockan var nog två när jag somnade. Hjärtat slog så förskräckligt. Kunde inte somna bara därför. Blev rädd men vågde inte väcka mamma. Hon var ju tött. Jobbat två nätter. Gick in till pappa som sov på soffan. Pratade lite med honom. Stackarn. Väckte honom med. Sen la jag mig bredvid mamma. Kändes bäst så när jag var rädd. Sen så somnade jag... Stesolid hjälper inte mot hjätat. Så då kan jag konstantera att det inte är ångest jag har. Utan nåt fysiskt.

Idag ska jag hem till Linköping. Mamma och jag. Imorgon ska jag operaera in en Port-a-cath.. och jag är nervös. Önskar Karin levde. Hon hade varit med mig så länge hon fick. När jag opererade ögonen var hon med tills jag somande. Men mamma vill inte. Eftersom jag är vuxen. Men jag är ju rädd! Vet hur ont det gjorde när dem satte CVK:n. Vill ha lugnade innan. Man får vara rädd även om man är 25 år. Hoppas på att få sova inatt... För mammas skull. Men jag ska inte väcka henne. Jag känner mig så till besvär. För allt och alla. Jag är ju bara till bekymmer. Ärligt. Det är så. Jag bara tar och tar. Vill ge också! Älskar ju min familj så mycket. Vill inte störa dem med mina bekymmer. Dem har haft tillräckligt redan med mig. Förlåt!

Skriver mer sen. Ska ner och duscha nu...

Kram Sandra