Livet är inte rättvist...

Det känns som om orken tryter. Att jag inte orkar mer just nu. Så jävla trött. På allt. På mig själv. Jag tycker inte om mig själv. Jag nästan hatar mig själv just nu... Jag har inte lyckats med något i livet. I maj fyller jag 26 år, och vad har jag gjort med mitt liv? - Inget! Jag är misslyckad. Helt jävla misslyckad. Någon man inte kan tycka om. Jag vill inte vara med längre. Inte om det ska vara såhär. Tårarna bara rinner just nu... Vill bara bort, bort från allt ont. Men jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö. Och det värsta är att jag tror att jag kommer dö. Snart. Det är en känsla jag har. Men fatta - jag vill inte dö! Inte nu. Inte 25 år gammal. Inte nu när jag vill leva. Då, då när jag var som djupast nere i träsket och själen värkte som fan - då ville jag dö men gud tog inte emot mig fastän jag försökte helhjärtat gång på gång. Hade verkligen gett upp. Ville dö. Ville inte finnas på denna jord. Men sen blev jag sjuk i kroppen och själen har läkt mer och mer, och då kommer den här sjukdomen som ingen vet namnet på.... Diagnos Okänd. Jag vill inte låta bitter. Jag är inte bitter, bara lite... Livet ä orättvist och ja, jag vet att många har det väre än mig så att jag ska inte klaga. Men livet är inte rättvist. Vissa drabbas inte alls, vissa andra får allt. Oskyldiga barn. Vad har dem gjort för ont? Jag kanske är svag.. Men orken tryter efter allt nu.... Kalla mi vad ni vill men jag orkar inte kämpa. Me jag vill inte dö. Bara vila och bli bra...

//En ledsen Sandra