Livet gör fööööör ont!!!!

Livet gör så ont nu. Så ont att jag inte står ut. Vet inte hur jag ska orka. Snälla någon - ge mig kraft! Mina är slut.... Orkar jag resa mig igen? Gör jag verkligen det ännu en gång? Det gäller att stå ut - jag vet. Men det är svårt. Jävligt svårt. Det räcker med att må dåligt i kroppen. Själen behöver inte värka så heller. 38,5 i temp. Svårt att andas. Ont i kroppen och huvudet. Det borde räcka.... Ångesten som nästan kväver mig och de mörka tankarna som tar över mig... Ja, dem kan jag gärna få slippa. Bara gråter och gråter. Livet känns så tufft. Så meningslöst. Jag känner mig så ensam. Så överflödig. Försöker finna EN endaste anledning till att jag skulle finnas kvar. Men jag finner ingen! Absolut inte! Jag är ju mest ett bekymmer. Ett problem. Det känns så. Och det är så. Fakta. Men jag vill känna mig älskad. Behövd. Betydelsefull. För någon iallafall. Saknar en trygg famn nu. Någon som kämpade åt mig nu när jag inte orkar själv. Men ingen orkar med mig. Inte ens jag själv. Så jag förlåter er! Jag vet hur jobbig och krävande jag är. Förlåt att jag finns....

Det är betydligare lättare att få förståelse och tröst när man är sjuk fysiskt, än när man mår åt helvete psykiskt. Det har jag märkt nu. Och nu mår jag åt helvete i kropp och själ. Jag orkar inte!!!! Kan inge förstå det???? Vet inte varför jag är så nere och ångestfylld. Det har väl blivit för mycket av allt. Jag är trött på att vara sjuk. En människa orkar inte hur mycket som helst! Gud sätter verkligen mig i prövning nu. Att gå i fyra år med konstant feber och andningsproblem. Det skulle tära på varenda människa. Men vet inte varför jag föll så djupt nu... Just nu???  Hatar ju hösten. Det kan spela in.

Var tvungen att skriva av mig. FÖRLÅT för mitt deppiga inlägg. Ska bättra mig. Men detta är MIN blogg. MINA tankar. MITT liv. Mitt liv som det är just nu. Precis just nu. Det kan inte bli mycket sämre.... Och när det är som sämst kan det bara bli bättre.... Försöker lite till.... Försöker finna krafter och mening. Vet inte hur. Men på något sätt går det ju. Alltid. Jag vet. Men ibland känns det så meningslöst, hopplöst. Svart!

Ska lägga mig att vila en stund nu.

Kramar från Sandra