Sårad och ledsen...

Jag är besviken. Faktiskt ganska ledsen och sårad. Fick veta saker igår som jag inte visste om. Som folk tror om mig. Det handlar om lungmedicin. De har alltid varit så bra och förstående vid tidigare tillfällen. Har varit supernöjd med vården och personalen. Men nu har jag helt tappat förtroendet för dem. Mamma berättade igår att en/flera av sköterskorna och läkarna tror att jag drar ut nålen själv ur porten och att jag tar tabletter när jag svimmar och får såna anfall. Blev riktigt ledsen när jag fick höra det. Det är ju inte alls sant! Lögn! Vad skulle jag vinna på att dra ut nålen ur porten? Mycket har fallit på plats sedan mamma berättade hur personalen tänker där. Så som om varför de var som de var de sista dagarna på avdelningen. De tror allt är psykiskt. Och intox, hallå?! Säkert 7 år sedan jag bara ens tänkte tanken! Att dem tror så om mig gör mig arg och besviken och inte allra minst ledsen. Berättade i förtroende för en personal va jag varit med om för att lättare kunna komma fram till en diagnos gällande svimningsattackerna. Berättade att jag fick en ansiktsförlamning när jag var på ett ställe 06. Inget att skämmas för säger dem. Du måste vara ärlig mot oss och berätta allt så vi kan hjälpa dig på bästa sätt. Så sa dem. Och jag litade på dem orden. Men det blev bara värre efteråt och allt började handla om det psykiska måendet. Önskar att jag inte sagt någonting om den händelsen. Hade det varit annorlunda då? De satte ingen ny nål till magnetröntgen eftersom JAG bara drar ut den. Så dem körde utan kontrast. Mamma är på min sida. Hon tror på mig. Varför skulle jag dra ut nålen inför en undersökning? Jag ville ju göra den. Men jag erkänner, jag var RÄDD. Får man lov att vara det utan att bli stämplad som psykiskt sjuk? Jag var rädd att de skulle hitta en tumör i min hjärna. Men för den skull drog jag inte ut nålen. Den LOSSNADE när jag skulle klä på mig på morgonen. Jag sa till i tid att nålen åkte ut lite. Ingen fara sa dem. Vi har hela förmiddagen att sätta en ny. Mm... Just det. Blev sju stick. I både armar, händer och port utan att någon lyckades. Är det mitt fel? Jag är inte sjuk psykiskt längre men jag har ärr på armarna och en tjock journal från psyktiden. Men den är förbi. Inte gjort mig illa på 4 och ett halvt år och inte har en tanke på att göra det heller.  Och så hade dem sagt - ja, det händer ju alltid när Sandra är själv ute, då svimmar hon. Som om jag skulle proppa i mig massa tabletter för att sedan svimma och skada mig i fallet. Skulle inte tro det och jag kan inte i hela min värld förstå hur dem kan tro något sånt om mig! Jag är bitter.Och jag ska säga det till dem när jag kommer på återbesök vilket jag inte har någon lust till alls. Vill inte ha någonting med dem att göra. De har sårat mig nu. Förlorat förtroendet helt till dem, till och med till min läkare. För när jag var på akuten sist efter att ha haft en frånvaro-attack och inte gått att väcka så pratade läkaren med min läkare på lungmedicn. Efter det var ja inte prioriterad längre och fick åka hem direkt. Var orange sen bara kopplade de bort all övervakning ÄVEN fast syresättningen var låg och jag inte var riktigt vaken. H sa något till läkarna till akuten. Men vad? Sen får jag inte kräkas utan att de tror att jag provocerar fram det själv. Jag kan väl må illa som vem som helst och kräkas! Jag är inte min ätstörning, jag är Sandra. Det trodde jag de visste. Men nu har dem gjort mig så ledsen.De var för lata för att sätta ny nål i min port till ett dropp ja bad om eftersom jag hade svårt med maten då. Men det sket dem i. Det är ju jobbigt att vara steril ju!

Man får inte ha en psykisk diagnos eller ärr på armarna om man vill ha somatisk hjälp. Då kontaktas psyk. Tydligen. Nu vet ja det! Och jag ska aldrig yppa ett ord för dem om mitt förflutna!


Blev ett långt inlägg, men var tvungen att skriva av mig.

//Sandra