Svimningsanfall....

Igår fick jag ett svimningsanfall. Mamma och pappa såg hela händelseförloppet. Själv minns jag ingenting. Bet mig i tungan. Kudden var blodig. Krampade i armar och ben sa pappa. Kissade även på mig. Pinsamt...! Men jag kan inte rå över det. Personalen på lungmedicin säger ju att det inte är någon fara. Att det inte är något farligt. Men vi undrar här hemma....! Vi litar inte på läkaren där. Känns inte som läkarna och personalen tog mig på allvar denna gång. Jag är väldigt besviken på dem och hoppas jag slipper avdelningen för alltid. De lägger allt på det psykiska känns det som. Misstror mig. Ingen rolig känsla när man mår som man mår. Att inte bli tagen på allvar. Det känns. Slutat med Theralenet nu. Det funkar bra. Sover bättre hemma än på sjukhuset. Mitrazipinet vet jag inte om jag vågar sänka.... Sist fick jag en depression då. Ville bara dö i somras. Då höjde en bra läkare till 45 mg och dte har funkat bra tills dem börjar röra till det för mig och att sova med en Stilnoct är omöjligt. Imorgon ska jag ringa öppenvården för att byta läkare. Den mannen kan jag bara inte ha. Han är hemsk.

Nu ska vi äta mat.

Kram Sandra