Jobbigt....

Godmorgon världen! Mår illa.... Vaknade vid halv fem och var tvungen att kräkas. Ont i magen har jag med. Inte sovit så värst bra inatt heller. Varit vaken en gång i timmen ungefär. Men men... Igår var det en riktigt jobbig dag, Hade läkarsamtal med tre läkare, ville egentligen bara prata med Helena. Men hela bunten satt där. Jag har ju ADHD, så jag har svårt att ta in så mycket information och förstå vissa saker rätt när folk pratar. Vissa saker fastnar - som att - vi måste ringa psyk, vi klarar inte detta själva. Det är inte bara andningen som är problemet osv... Sen frågar H hur längesen det var jag var inlagd på psyk. Snart fem år är det svarar jag.... Då fattade, eller trodde jag att jag fattade vad hon menade. Att lägga in mig på psyk igen för att jag inte kan vara kvar på lungmedicin eftersom jag har Bulimi. Hem tänkte jag direkt panikslaget, In på rummet, packade ner rubbet och gick målmedvetet mot buss nummer 2. Här tänker inte jag stanna om de tänker spärra in mig på psyk igen! Så jag drog hem. Var helt jävla slut. Tårarna rann. Ångesten höll på att kväva mig kändes det som. Blev osams med mamma, hon blev ju såklart orolig.... Svimmade och spydde på toan hemma... Mamma pratade med mina grannar. De skjutsade upp mig till avdelningen igen och där är jag nu.... Man får tydligen inte vara ledsen och ha lite ångest på detta ställe utan att man är psykiskt sjuk, Jag är ju jag. Jag kan ju inte dela på mig. Inte dela på kropp och själ. De hör ihop.

Psyk kommer nog idag. Vi skulle tydligen prata mediciner och mat. Sen så kommer min underbara mamma och hälsar på!

Maten är superjobbig, Alla klagar på att jag kräks för mycket. Så nu ska jag sluta med det och inte äta istället, Bättre? Tror det. Men nu har jag knappt inte ätit på två dygn och kaffe är nästan den enda vätskan jag fått i mig, Men jag vet ju så väl att jag inte kan leva på kaffe och cigg. Jag VET ju att man måste äta. Jag vet ju det så väl, men ändå går det inte.... Trassel förstör för mig! Den sjuka sidan. Han som förbjuder mig att äta. Att jag inte är värd det. Inte är värd vatten. Läkarna tycker inte heller att jag är värd näring. Då skulle de gett mig dropp. Känner mig rätt uttorkad. Men jag kan ju inte be om det. Det är ju pinsamt! Jag är inte värd det! För om jag vore det skulle de gett mig näring och vätska.

Nä, vad jag babblar!!! Ska läsa lite nu... Djurvänner läser jag förtillfället.

Kram Sandra