Att hata sin kropp

Ångest just nu. Ångest för nåt så simpelt att ta en varm macka med familjen. Jag är skithungrig, men jag tänker som så - om jag inte äter den mackan ikväll, så kanske jag lär mig leva med hungern och den så smått försvinner, som jag vet att den gör. Gjort förut, hänt förut. På både gott och ont. Inte så gott förut, när jag var sjuk och smal och behövde äta, så var det på ont, kan jag se nu i efterhand. Men nu skulle det BARA vara på gott. Fet, fet, fet. Äcklig. Hatar mig själv. Hatar för att jag ens tänker tanken på att äta. Jag rullar snart fram - JAG ÄR ÄCKLIG! Fan, tårarna bränner innanför ögonlocken. Varför???! Vaför har jag ingen karaktär. Varför låter jag Sandra äta, Trassel borde få ordet nu igen. Mer makt åt min Trassel! Mer makt åt Trassel! Snälla, Trassel -kom tillbaka och ta makten. Jag gå under av allt fett. All ångest. All odödlig-hunger. Av ätstörningarna som finns där men som ingen ser och det som inte syns, finns inte. Det är hemskt att vara i e överviktig människas kropp och ha ätstörningatankar kvar. Samma som när man nästintill dog av svält. När kroppen var utmärglad. Då kände jag mig som jag är nu, ett XX antal kilo mer. Nu önskar jag mig bort.... Som då, men det är nu.... Skämms att äta bland folk, vill berätta hur det känns. Men jag vågar inte. För jag äter ju. Jag är ju fet. Jag hatar...