Jag har sorg. Vi har sorg. Alla vi som kände Karin har sorg och det gör så förbannat ont. Jag kan inte läsa en rad i en tidning ens utan att tänka på min älskade Karin. Det är tufft. Jävligt tufft. Hon var som en extra-mormor, extra-farmor, extra-mamma, min gudomor; Hon var helt enkelt en viktig del av mitt liv. Nyss tänte jag ringa henne. Jag kan inte förstå att hon är borta; Aldrig kommer tillbaka. Att jag aldrig får vara i hennes varma famn. Trösta mig när jag är ledsen. Vara liten en stund och hon berättar om hur jag var när jag var liten. För hon har funnits i mitt liv i 25 hela år, från att jag var några dagar gammal tills söndagen den 25:e Juli 2010. Vi vet inte ritigt än hur hon dog. Men det får vi snart veta när obduktionen är klar. Vad vi vet är att hon inte behövde lida. Hon blödde från benet så lägenheten var tydligen full av blod. En sköterska hade varit där och NÄSTAN fått stopp på blodet. men jag blir så arg, vad då NÄSTAN??! Det fattar väl vem som helst att man inte kan lämna en människa som precis har haft en fontän av blod på benet. Då är det något fel. Det förstår jag med. Men men.. Jag klandrar inte henne. Hon gjorde så gott hon kunde. NÄSTAN. Men men, nu spelat det ingen roll längre. Karin finns inte längre. Men jag hoppas hon mår bra där hon är nu. Om hon hunnit komma till himmelen än. För det gör hon snart. Sen tror jag att hon kommer leva i min Theo, min kisse som kommer i helgen. Tror på sånt. Nu har jag satt ord lite på mina tankar och känslor men det känns som om jag ska spricka. Det gör ont. Jävligt ont och hur gärna jag än vill så kommer inte min älskade vän tillbaka... Men tårarna slutar inte rinna. Och kärleken försvinner inte. minnena har jag kvar... Kram Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar