Kvällen lider mot sitt slut

Nu börjar kvällen lida mot sitt slut. Ska ta min nattmedicin nu. Tar ett tag innan den verkar. Just nu tar jag Propavan, Lyrica, Zyprexa, tavegyl och Theralen och så tre Nozinan. Rätt mycket. Men jag behöver dem nu. Och så är det Grottmannen (läkaren) som har ordinerat. Så jag tar inte för mycket nu iallafall. Min ångestnivå är väldigt hög. Försöker stå ut. Kämpar, men tar en tablett för att orka stå ut med ångesten. Det lindrar lite. Men sorgen försvinner inte och det vill jag inte! Jag vill kunna gråta. Skrika. Vara nere och inte låta tabletterna ta bort det. För sorg är en naturlig del av livet. Glädje och sorg och allt däremmellan.

Mina katter tål inte varandra. Cornelia fräser och vill inte veta av Theo. Musse, mammas katt, fräser också och vägrar att vara nära Theo. Men Theo vill ha kontakt. Min lille skrutt vill leka. Men det kommer väl. Det är bara den andra kvällen Theodor är hos oss. Så det är nog ingen fara. Theo är bara en bebis än.

Nu ska mamma, pappa och jag käka paj som min underbara mamma gjort. Ska bli gott.

Sov så gott

Kram Sandra

Här kommer alla känslor på en och samma gång...

Sitter med en gnagande ångest, gråt i halsen, tårar i ögonen och tankar som inte vill försvinna. Mår inte alls bra. Men det måste gå. Det SKA gå! Nu har jag min lilla Theo här också. Min prins. Mitt hopp, ljus. Han sprider så mycket kärlek och värme till oss alla här hemma. Håller på att försöka städa lite, men det går inget bra.. Inget tålamod. Så mycket ilska och ångest. Ledsamhet och ensamhet. Saknad. Här kommer alla känslor på en och samma gång.... Inte så mycket mer att skriva för stunden. Ner till källaren och lägga i en maskin tvätt. Kram Så länge

Det är tungt juh...

Det är tungt idag med. Och det kommer det nog vara en lång tid framöver. Pissigt väder till råga på allt. Suck. Men en sak värmer mig faktiskt; min katt, Theo kommer till mig idag. Han ger mig lite livslust. En känsla att vara behövd. För det behöver han. Han är snart 12 veckor. Han e så go!

Försökte städa förut. Eller plocka iording på mina saker i rummet, men jag tappar koncentrationen direkt. Sätter mig ner och vill inte vara i min egen kropp. Ångesten
river och sliter i mig. Saknaden efter min Karin. Den gör så ont, men är så naturlig.

Ibland, mer och mer tänker jag förbjudna tankar. tankar att jag vill försvinna.. Men jag har inga tankar på att göra mig illa, såsom att skära, bränna eller så. Men ibland vill jag helt enkelt dö. Men jag har mina älskade föräldrar jag får ett oerhört stöd av. Som jag får bo hos nu. Dem är underbara<3 Älskar er, mamma och pappa. Utan er skulle jag inte orka! Tack! Er kärlek får mig att orka lite till. Jag lämnar er inte...

Nu ska jag ta ett bloss. Bye Bye

Du fattas mig

Jag har sorg. Vi har sorg. Alla vi som kände Karin har sorg och det gör så förbannat ont. Jag kan inte läsa en rad i en tidning ens utan att tänka på min älskade Karin. Det är tufft. Jävligt tufft. Hon var som en extra-mormor, extra-farmor, extra-mamma, min gudomor; Hon var helt enkelt en viktig del av mitt liv. Nyss tänte jag ringa henne. Jag kan inte förstå att hon är borta; Aldrig kommer tillbaka. Att jag aldrig får vara i hennes varma famn. Trösta mig när jag är ledsen. Vara liten en stund och hon berättar om hur jag var när jag var liten. För hon har funnits i mitt liv i 25 hela år, från att jag var några dagar gammal tills söndagen den 25:e Juli 2010. Vi vet inte ritigt än hur hon dog. Men det får vi snart veta när obduktionen är klar. Vad vi vet är att hon inte behövde lida. Hon blödde från benet så lägenheten var tydligen full av blod. En sköterska hade varit där och NÄSTAN fått stopp på blodet. men jag blir så arg, vad då NÄSTAN??! Det fattar väl vem som helst att man inte kan lämna en människa som precis har haft en fontän av blod på benet. Då är det något fel. Det förstår jag med. Men men.. Jag klandrar inte henne. Hon gjorde så gott hon kunde. NÄSTAN. Men men, nu spelat det ingen roll längre. Karin finns inte längre. Men jag hoppas hon mår bra där hon är nu. Om hon hunnit komma till himmelen än. För det gör hon snart. Sen tror jag att hon kommer leva i min Theo, min kisse som kommer i helgen. Tror på sånt. Nu har jag satt ord lite på mina tankar och känslor men det känns som om jag ska spricka. Det gör ont. Jävligt ont och hur gärna jag än vill så kommer inte min älskade vän tillbaka... Men tårarna slutar inte rinna. Och kärleken försvinner inte. minnena har jag kvar... Kram Sandra

Slödag....

Nu har jag varit ute och gått en stund. Det gick faktiskt ganska bra med mitt onda knä:-) Så bra! Så nu är det kaffedags! Vet inte om jag ska ta nåt till. Inte ätit mycket idag. Lite småätande bara. Fy Sandra! Men har en slappardag idag. Gör typ ingenting och det är jag INTE bra på alls. Ska nog sätta på en film snart. Eller läsa. orkar inte städa idag. Plockade och gjorde iordning igår. Saknar mina älskade djur. Dem är hemma hos mamma och pappa nu.

Mycket tankar i mitt huvud just nu. Rädd. Rädd för framtiden. Rädd för minnena, men jag vet att dem inte kan göra mig illa. Det var då. Nu är nu.Kämpar på. Ofta med en påklistrad fasad av ett leende och konstgjorda skratt. Men ibland, mer och mer börjar jag känna glädje. Jag vill inte vara den sjuka längre. Jag är inte frisk. Mår inte bra. Men jag pratar inte med någon. Tårar är förbjudna. Men dem rinner ibland ändå. Salta tårar... Nu har ju alla semester. Så inget är som vanligt. Så åker hem till familjen snart igen. Där har jag min älskade mamma<3

Nu ska jag ta ett bloss! Bye Bye så länge!

Tankar på kvällen...

Det är så mycket som händer i mitt liv just nu. Det råder stort kaos. Tankar som far. Som mal. Varför är jag så olycklig när jag borde vara glad? Jag har ju nästan allt. Vänner. En underbar familj. Egen lägenhet. Snart två kissemissar och en älskad kanin. Jag köper de kläder som jag vill ha och som är bland det bästa jag vet! Men tankarna tynger ner mig. Tankar på mat, på vikt, på livet. Mina tagit ut sig i en annan form. Bulimi. Ibland önskar jag att jag hade Anorexia istället. Den sjukdomen är inte lika skamlig som denna. Jag skäms. jag skäms för att jag äter. För mycket ibland. Jag hatar min kropp. Men jag mår klart mycket bättre nu än när jag var som sjukast i anorexin. Jag var bara av skinn och ben. Livlös. Död själ. Nästan en död kropp. Men då hade jag kontrollen. Kontroll över min vikt och matintag (trodde jag) Hade ju egentligen ingen kontroll alls, det var bara Han som hade kontroll. jag var styrd. Styrd av Trassel. Anorexins vassa klor. Ikväll blev det ett bakslag men jag lyckades stoppa hetsätningen efter en chipspåse. Kräktes vilket jag inte gjort på ett litet tag. Den känns förjävligt. Nu har jag käkat lite pasta för annars vet jag att jag får ett hetsätande igen. Blir ju så förbannat hungrig efteråt. Men nu känns det lite bättre. Men min kropp är som en hungrig tiger. Det finns inget stopp. Känner ingen mättnad. När jag var sjuk i anorexi svalt jag bort hunger och mättnad, önskar jag kunde det nu med... Eller iallafall känna rätta hunger, mätttnad-känslor.. Nä nu babblar jag för mycket. Ska sluta för idag. Men kommer nog börja skriva. På så sätt får jag utlopp för känslor och tankar som bara snurrar runt. Godnatt//Sandra