Mycket tankar....

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.... Känner mig rätt tom just nu. Men samtidigt sprängfylld av ångest och jobbiga tankar. Glömde bort hur det kändes att må såhär dåligt. Det gör ont! Tycker det räcker med min somatiska sjukdom. Inte ska jag behöva må dåligt i själen med.... Tycker faktiskt inte det! Det är inte rättvist! Pratade med psykakuten igår. Vilken ångest jag hade innan! Men hon var trevlig. Vill helst inte ha någon kontakt med psykiatrin. Fått nog av dem! Iallafall så hade jag inte sovit på nästan två dygn. Så jag fick ta två Stilnoct inatt istället för det jag brukar. Det funkade väl okej. Men vaknade fort och mådde piss. En ask sömntabletter är spårlöst försvunna och min ordinarie läkare vägrar skriva ut något förrens om en månad. Så jag vet inte hur jag ska göra. Hon tror oss inte iallafall. Men jag måste ju få sova! Pappa sköter medicinerna och har dem under säkert förvar. Men just de asken är helt borta. Tråkigt. Letat överallt. Min läkare är helt emot mediciner. Hon vill sätta ut allt. Men hon känner ju inte mig! Vet inte hur jag blir utan, det vet jag inte själv. Vet bara att jag just nu mår åt helvete och säkert fått en depression. OCH behöver mediciner för att orka. Har så mycket ångest. Den ynka tian Stesolid till natten hjälper inte. Går och bygger upp ångesten under dagen så ångesten är för stark när jag ska sova. Behöver något som liksom motar Olle i grind om man säger så... Så ångesten slipper rota sig så stark i mig. Skulle vara skönt om någon kunde hjälpa mig med det och även få någon ny/mer nattmedicin så jag kan sova. orkar inte ha det såhär. Orken tryter! Inatt har jag iallafall fått sova skapligt. Vaknat ungefär varje halvtimme och mått dåligt. Men lite sömn har jag fått. Men det är inte okej! Inte alls! Kanske tar och åker upp till själavården idag med mamma. Vi ska ändå till Linköping. Jag var välkommen sa dem igår. Då kanske jag kan få lite hjälp. Om jag vågar.... rädd för låste dörrar... Lukten av psyk... Ångesten som sitter i väggarna.... Men vi ska ju bara träffa en läkare. En bra hoppas jag som tar mig på allvar och kan hjälpa mig. Andrea, min läkare, hon säger bara att det kan bli såhär. Det är normalt att inte vilja leva och allt möjligt. Verkar som hon inte tar mig på allvar. Det gör mig ledsen. Man ska väl inte behöva göra sig något för att få hjälp i tid!? Verkar ju så.... Och jag vet att psykiatrin ofta fungerar så. Men jag ska inte göra något. De får ta mig på allvar ändå! Lyssna på mig och så.

Innan vi åker till Linköping ska vi till Norrköping. Byta bok. Kolla på en jacka och lite så. Vill bjuda mamma på mat på restaurang ikväll. Får se hur det blir. Skulle vara mys!

Ska även lämna in kläder till Hans och Greta.

Nu ska jag göra i ordning mig för dagen!

Kram Sandra