Ångest...

Har ångest så jag tror jag spricker snart... Det gör ont. Det gör ont i mig. Detta tar ju aldrig slut. Önskar jag hade något att se fram emot. Men har ingenting. Kan inte planera ens för imorgon eftersom jag inte vet hur jag mår då. Jag vill inte vara med längre om det ska vara såhär. Detta är inget liv. Jag existerar, men ändå inte. Jag lever. Mitt hjärta slår, men för vad? Är det ett värdigt liv för en 26-åring att ligga och kolla på film och läsa böcker om dagarna, istälet för att leva som en vanlig tjej i min ålder. Jag orkar inte ens gå den promenad som tog 12 minuter för mig förut. Orkade halvvägs. Känner mig så lat. Så misslyckad. Sörjer min förlorade kropp. Min friska kropp. Jag orkar inte mycket mera... Det här tär på mig och behandlingen hjälper inte. Snälla. Jag orkar inte kämpa! Jag orkar inte vara stark. Jag behöver närhet och tröst. Jag är rädd. Livrädd.