Det dyrbaraste vi har....

Ibland gör livet ont.... Det gör ont att se livet pågå runtomkring mig men jag deltar inte... Inte så som jag vill! Jag lever inte det liv jag vill. Men jag lever. Jag andas ju. Jag känner. Så jag finns. Men jag lever inte. Inte ett värdigt liv. Är fången i min egen kropp känns det som. Vill så mycket. Men det går inte! Min kropp vill inte! Och det är jävligt jobbigt ska ni veta att ha adhd och sen inte kunna blir av med sin energi... Så som jag brukar och är van att göra! Det suger rent ut sagt! Långa promenader... Träning. Gå på stan. Umgås med vänner.

Nu är jag tröttare, både i kropp och själ.... Mår sämre än jag mått på tider. Vet att jag klagar. Men jag måste få ur mig det på något sätt. Det får ni acceptera.

Känner mig matt, orkeslös. Och helt jävla less på min sjukdom! Nu har febern varit högre under en lång tid.... Över 38,5. Nästan aldrig under. Och denna jävla smärta i höger lunga. Det gör OOOONT!!! Skriker av smärta ibland. Men röntgen visade ju inget sist, så det gör den nog inte nu heller. På onsdag ska jag till sjukhuset och ta prover och göra en lungröntgen och även gå till hudläkaren för mina blåmärken.

Dagar kommer och dagar går... Jag vet att det är mitt liv som pågår! Och jag VILL leva!!! Det vill jag verkligen. Jag håller mig ju stenhårt kvar.... Nästan krampaktigt. Mina knogar är vita. Mitt grepp om livet är så hårt. Det känns hopplöst, meningslöst... Men jag lever på hoppet. Och för att jag VET att en dag får jag känna livet i mig! Den känslan är värd allt kämpande. Jag är trött. Jag vill sova nu.... Sova tills allt blir bra. För det SKA bli bra! Någonting jag lärt mig sedan jag blev sjuk är att inte ta någonting föregivet. Varken livet, tiden eller våra nära och kära.... Livet är skört. Livet är nu. Jag har lärt mig ta vara på dem små ljusa stunderna, såna som är självklara när man är frisk. Jag har lärt mig vara rädd om det dyrbaraste vi har.... Livet!

Var rädda om er och ta hand om varandra!

Kram Sandra!