Måste vara frisk för att orka vara sjuk...!

Inte skrivit på ett bra tag nu.... Inte för att det inte hänt nåt. För det har det gjort! Men har inte haft ork eller lust. Varit full av besvikelse och massa såna känslor. Men idag tänker jag skriva några rader vad som hänt i veckan...

Jag kan ju konstatera fakta om sjukvården i Sverige 2014: Man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Jag förstår verkligen att vissa människor inte orkar leva längre helt enkelt, efter att slagits med näbbar och klor för att få hjälp. Utan resultat. När sjukvården vänder en ryggen när man verkligen bönar och ber om hjälp. Det är ett hårt slag vill jag lova. Jag vet flera i min närhet som inte orkat längre när sjukvården inte ger en den hjälp man behöver. Min mormor var en av dem som inte orkade mera. Hon kämpade för att få hjälp för sitt dåliga somatiska tillstånd. Men någon hjälp fick hon inte. Hon orkade inte längre. Det var många år sedan. Och jag trodde att nu, 2014, var det kanske lite annorlunda... Men det kan jag säga mina vänner. Så är inte fallet!

Jag fick en tid i onsdags till lungmedicin. Skulle ta prover och sätta nål i porten inför en CT-röntgen av lungorna för att utesluta propp. Kom dit vid halv två. Åkte sjukresa in. Var så himla trött i bilen att jag nästan somnade. Vilket inte är likt mig! Men iallafall så orkade jag mig upp till mottagningen. Ordentligt andfådd och kallsvettig och yr. Och en olidlig smärta i höger sida. Sköterskorna såg verkligen hur dåligt jag mådde. Det var och ÄR värre än vanligt med mig. Fick en hälsning av min sjuksköterska att min läkare HÄLSADE till mig... Varför inte komma in till mig? Fråga hur jag mådde och lyssna på mina lungor? Men det hände inte iallafall. Var i så dåligt skick att jag inte orkade gå till röntgen utan min älskade mamma skjutsade runt mig på sjukhuset och till röntgen. Vad skulle jag göra utan mamma?

Jag mådde verkligen uruselt. Ganska hög temp. Svetten rann om mig och jag hade jättesvårt att andas. Så vi beslutade oss för att söka till akutmottagningen. För där får jag nog hjälp - trodde vi. Men så fel vi hade! Det var ren kaos på akuten. Alla sprang åt alla håll som yra höns och det verkade inte vara ordning på någonting! Vi fick en väldigt dåligt bemötande redan från start. Vilket inte är likt akuten på US, som vi har märkt innan iallafall. Brukar alltid bli väl omhändertagen där. Men så var ju inte fallet denna gång....! Läkaren var helt okej. Iallafall i bemötandet. Men inte i hennes handlingar. Jag bad verkligen om hjälp och jag ber inte om hjälp om jag verkligen inte behöver! Träffade läkaren i typ fem minuter. Fick andas lite Atrovent och Ventoline. Till ingen nytta. Men hon kom tillbaka efter ungefär en timme. Sa att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig!?? Att jag skulle andas Combivent under natten (som inte hjälper) Och sen ringa Lungmedicin dagen därpå. De känner mig bäst. Kanske dem gör. Men ger dem mig hjälp? Självklart ringde jag INTE till mottagningen dagen därpå. De vet hur jag mår. Men dem gör ingenting. Så det känns rätt meningslöst att ringa dit. Nu är ju frågan hur dåligt man måste å för att få hjälp...? Likbil till sjukhuset eller? Har aldrig någonsin i mitt liv mått så dåligt som jag gör nu och jag har inte under alla mina år i sjukvården blivit så illa behandlad som jag blir nu! Det är helt sjukt! Dem vänder mig helt ryggen. Det gör ont. Jag verkligen ber om hjälp. Men får ingen. Om jag inte haft min mamma tror jag ärligt att jag inte skulle orkat. Som sagt, jag förstår att folk väljer att avsluta sina liv efter att ha blivit nekad vård - gång på gång... Man orkar liksom inte!

Ni kanske bara tycker att jag är negativ och bara klagar på sjukvården. Och det gör jag. Just nu. För det  är inte okej att bli behandlad på detta viss. För att jag VET att dem kan hjälpa mig. Det FINNS hjälp att få med andningen och allt det där. Det är DET som jag mig mest förbannad. För att jag vet att man inte ska behöva må såhär dåligt när det finns hjälp att få. Men sjukvården har valt att blunda. Lättast så. Billigast. Och enklast.

Går på morfintabletter och Panodil för att liksom orka just nu. Har så jävla ont. Överdoserar astmamediciner i hopp om att det ska lätta lite... Men det gör det inte. Inte mycket iallafall. Men får försöka överleva. Jag är en fighter. En överlevare!

Nu ska jag lägga mig vid teven och ta det lugnt....

Skriver kanske mer ikväll!

Stor kram//Sandra