Känslostorm

Ätit mammas svampmackor nu. Götti! Snart stundar sängen. Sålt lite på Tradera idag. Alltid bra. Behöver verkligen pengar nu! Seriöst.. Det är lite krisigt... Men det ordnar väl sig på nåt vis... Det gör det ju alltid. Till slut.

Mår sådär. Börjar tappa sugen nu. Ser inget ljus för tillfället. Jag känner mig ensam och rädd. När jag var sjuk i själen så hade jag ju alltid ett val. Jag kunde äta, jag kunde sluta skära mig, jag kunde låta bli att hänga mig. Men det var ta me fan inte lätt! Men det hade gått. Men nu vill jag inget hellre än att bli frisk och så går det inte för jag kan inte rå över mitt fysisika tillstånd. Och det är så jobbigt! Har inget val. Vissa dagar är hemska. Som idag. Då vill jag nästan bara ge upp. Allt tar ju en sådan lång tid. Men om typ en och en halv vecka är det dags för nästa cellgiftsbehandling. Vill ha mamma med mig. Som stöd. Men hon jobbar. Behöver henne. Men hon ska inte behöva ta ledigt för min skull. Never. Jag klarar mig men det är skönt att ha sin älskade mor vid sin sida när giftet sprutas in i kroppen och jag blir så jäkla trött och illamående. Men idag är jag lite piggare. Tog ett par dagar att repa sig efter cellgiftet. Ska ha var 3:e vecka sen, men ska fråga om dem inte kan sätta varannan för att skynda på det hela. Det skulle typ ta 3-4 behandlingar innan man märkte resultat. Så jag vill att det ska gå fortare så jag kan börja leva! Detta är inget liv. Vill inte leva om det ska vara såhär. Det kan jag säga helt ärligt. Det orkar jag inte. Haft feber i över 2 år nu. Trött jämt. Svårt att andas. Ont i magen. Ja, och allt det där....

Det där förbannade kortisonet gör att jag går upp så mycket i vikt och jag verkligen hatar det! Känner inte igen mig själv längre. Idag kom jag och Trassel överens om att jag skulle minska på maten eftersom motion inte fungerar för andningen för tillfället. Men jag hade inte ens karaktär att hopppa över middagen! Men ska försöka. Imorgon kanske. Men jag vill ju inte få anorexi igen. Nä, lagom är bäst!

Nu ska jag ta mig ett bloss.

Kram Sandra