Massa tankar och känslor

Hej på er! Ett tag sen jag skrev. Men det händer inte så mycket, så jag har inte mycket att blogga om. Livet rullar på med allt vad det innebär. Idag mår jag skit. Tror jag fått någon infektion eller nåt. Såret efter porth-a-cathen har inte läkt och det varar och äcklar sig. Hoppas bara jag inte fått in något i blodet som sist... Då jag fick blodförgiftning av min CVK. På onsdag är det dags för operation igen. En ny porth ska sättas men jag tvivlar på att det blir så eftersom inte det förra har läkt... Sen är jag inte säker på om jag vill och VÅGAR! Sist när jag skulle ta bort Porthen var det rent utsagt en häxa som sköterska på opertionen. Den otrevligaste människa jag mött någonsin på operation och det är inte bara en gång jag varit inne på operationer. Utan det börjar närma sig ett 40-tal operationer sammanlagt! Mest för spalten. Men för mycket annat också. Men det tar vi en annan gång. Åter till Häxan. Hon var så fruktansvärt otrevlig. Jag grät och hyperventilerade under hela operationen och jag fick inte något lungnande eller smärtstillande. Bara lokalbedövning som jag blev sjuk av en annan gång men denna gång hände inget som tur var.... Hon sa att " du som piercat dig behöver väl inget smärtstillande" Det här är väl inget att vara ledsen för. "Ligg still". Ingen kollade hur jag mådde under hela operationen. Det kanske inte var så farligt för andra, men för mig var det en stor grej att ta bort den. Och jag var livrädd innan och dödsrädd efteråt om man säger så... Så jag tvivlar på en ny Porth. Som tur var hade jag mamma väntandes på mig... En gråtande dotter. Jag trodde alla på op var trevliga och det sa jag åt dem. Så jävla otrevligt folk på operation på US! Hoppas jag slipper se dem mer. Just den läkaren och den HÄXAN! Usch. Hatar dem!

Idag har jag städat min garderob. Mamma trodde jag var nyduschad... Håret var helt blött av svett. Så det som jag orkade utan problem förut är som att besegra berg nu... Orkar ingenting och jag bara sväller av kortisonet. Hatar min kropp! Aldri varit såhär fet förut. Och jag skäms verkligen. Ätstörningar och Kortison klingar inte!

Snart dags att sätta igång med cellifterna. Nervös... Men mamma och pappa har lovat att vara med de första behandlingarna... Men jag är ändå rädd. Livrädd.

Jag tänker såhär... Helena (min läkare) kunde säga med 99% säkerhet att jag inte hade Churg-Strauss. Men den där lilla 1% som fattades var tydligen vaskulit och 90 % blir friska men 10 % dör.... Jag kanske är en av dem 10... Jag är jätterädd. Men jag vill ha diagnosen på papper innan jag kan vara lugn. Jag är livrädd för vad som kommer hända i framtiden... Ser ingen framtid om det ska vara såhär....

Nä, nä nu ska jag sluta babbla.. Tvungen att skriva av mig lite....

Kram Sandra