Både händer och inte händer...

Det både händer och inte händer så mycket mitt liv just nu. Har ju varit inlagd förra veckan. Nu har jag en återbesökstid den 25:e på lungmedicin. Pratade med läkaren idag. Hon ringde om min onda fot. Jag röntgade ju den förra veckan men då visade det ingenting. Men nu har dem granskat bilderna av foten och jag har en inflammation i skelettet och det gör ont kan jag lova! Somna inte förrens vid halv tre inatt för fotfan! Fått mer Tradolan utskrivet nu.

Sen så har vi sänkt kortisonet från 30 till 15. Känner ingen större skillnad förutom att tepen blir högre. Ligger på 38,2 ungefär. Förut hade jag 37,7 - 37.9. Så den har stigit lite.

En annan sak som gör mig ledsen är att jag inte kommer iväg till Turkiet. Mamma tvekar. Hon är rädd. Men jag vill! Vill kommma bort ifrån allt ett tag. Är så innerligt trött på allt. På att vara sjuk. På sjukhus. Vill vara en vanlig 25 åring! Leva livet, men jag orkar ingenting...

Fått svar på den där hjärtdosan jag hade på mig i två veckor och min puls ligger på 110-140 ungefär. I vilopuls. Rätt högt. Men äter ju medicin mot hjärtat nu som hjälper lite.

Sen så ska jag göra Magnetröntgen på hjärtat och på foten inom kort. Tråkigt. För jag måste ta bort alla piercingar och jag vet inte om jag får dit alla igen. Tycker ju om dem och tänker inte betala 600 för varje igen. Dem betyder mycket för mig.

Den 9:e var det 3-års jubelium för mig! Jag har inte skadat mig själv på tre hela år och det känns så jävla bra. Är stolt över mig själ. Jävligt stolt. Höll på i 8 år ungefär. Men jag klarade det! Inget sug alls efter att göra mig själv illa. Aldrig. Vuxit ifrån det. Inte satt min fot innanför psyks vita väggar på tre år och aldrig mer! Inte för att jag gör mig illa eller inte äter. En depression kan ju alla få. Så man ska aldrig säga aldrig. Men jag kan lova att jag inte kommer bli inlagd för det jag varit inlagd för förut!

Nu ska vi äta.

Ha en fin kväll

Kram Sandra