Tisdag

Mår inget bra alls.. Mår skit. Både psykiskt och fysiskt. Men i kroppen. Blir helt genomsvett så fort jag gör något. Feber har jag. Som vanligt. Fick inte komma till lungmedicin idag eftersom de inte fått hem grejerna till Porth-a-cathen. Men jag mår svindåligt. Var på stan med mamma förut. Höll på att ramla ihop... Andningen är jättejobbig också. Jag orkar inte mer!!! Och maten är jobbig. som tusan.... Jag vill bli frisk och må bra!!!

omöjligt

Det är omöjligt att somna, Ska upp om tre timmar igen.. ska till nerurologen senlungmedicin. Shoppa lite i mellan sjukusbesöken. Är svintrött och har ont. Har ju fått spricka i foten och en stressfraktur som dem tror beror på kortisonet. Nu har dem sänkttill 10... Mår sämre...

Nä, nu ska jag försöka sova: skriver mer sen.

Ännu en sömnlös natt

Ännu en sömnlös natt... Tårar och en ångest jag inte haft på länge. Tårarna har runnit nerför mina kinder. Jag är så innerligt trött på det här. Att aldrig få vara frisk och må bra. Känna orken. Lusten. Jag vill så mycket men jag kan ju inte eftersom jag är sjuk. Jag vill till Turkiet. Men vi vågar inte åka eftersom vi, eller mest mamma, är rädd att jag ska bli sämre där nere. Och jag kan förstå hennes oro. Men jag måste få komma bort. Jag orkar inget mer. Jag gör verkligen inte det. Jag orkar inte vara stark och stå ut med allt. Jag är inte så stark. Jag går med vingliga ben nu. Tänkte förbjudna tankar inatt. Att jag inte vill leva. Men det vill jag ju. Men inte såhär! Det blir inget slut på det hela. Jag får inte rätt behandling. Åkt in och ut på sjukhus nu sen i augusti. Gått med konstant feber i 2 år. Jag är trött på det här nu! Jag vill leva som en 25-åring. Inte som en sjuk 90 åring. Nä, nu får det hända nåt... Tankarna bara far i mitt huvud. Hur ska jag orka? Vem orkar åt mig om inte jag orkar själv? Känner mig ensam.

Har provar med allt inatt. Tagit morgonmedicinen vid två, då brukar jag somna. Men icke. Ätit frukost gånger flera. Läst. Suttit vid datorn. Men inget har hjälpt. Nu skiter jag i att gå och lägga mig. Ser ut att bli fint väder så jag kanske kan lägga mig i solen sen och vila.

Nä, nu ska jag inte plåga er mer.

Ha en fin dag!

Kram Sandra

Mår inget bra...

Mår inget bra idag. Feber och är hängig. Ont i lederna och i min fot. Så är jag himla trött. Så jag ska inte vara vaken så länge ikväll. Lägga mig och läsa snart. Skulle egentligen åkt hem till mig idag men jag orkade verkligen inte. Så det får bli på torsdag eller kanske imorgon. Beror på hur jag mår. Har inte så mycket att skriva om idag. Så jag säger godnatt

//Sandra

Både händer och inte händer...

Det både händer och inte händer så mycket mitt liv just nu. Har ju varit inlagd förra veckan. Nu har jag en återbesökstid den 25:e på lungmedicin. Pratade med läkaren idag. Hon ringde om min onda fot. Jag röntgade ju den förra veckan men då visade det ingenting. Men nu har dem granskat bilderna av foten och jag har en inflammation i skelettet och det gör ont kan jag lova! Somna inte förrens vid halv tre inatt för fotfan! Fått mer Tradolan utskrivet nu.

Sen så har vi sänkt kortisonet från 30 till 15. Känner ingen större skillnad förutom att tepen blir högre. Ligger på 38,2 ungefär. Förut hade jag 37,7 - 37.9. Så den har stigit lite.

En annan sak som gör mig ledsen är att jag inte kommer iväg till Turkiet. Mamma tvekar. Hon är rädd. Men jag vill! Vill kommma bort ifrån allt ett tag. Är så innerligt trött på allt. På att vara sjuk. På sjukhus. Vill vara en vanlig 25 åring! Leva livet, men jag orkar ingenting...

Fått svar på den där hjärtdosan jag hade på mig i två veckor och min puls ligger på 110-140 ungefär. I vilopuls. Rätt högt. Men äter ju medicin mot hjärtat nu som hjälper lite.

Sen så ska jag göra Magnetröntgen på hjärtat och på foten inom kort. Tråkigt. För jag måste ta bort alla piercingar och jag vet inte om jag får dit alla igen. Tycker ju om dem och tänker inte betala 600 för varje igen. Dem betyder mycket för mig.

Den 9:e var det 3-års jubelium för mig! Jag har inte skadat mig själv på tre hela år och det känns så jävla bra. Är stolt över mig själ. Jävligt stolt. Höll på i 8 år ungefär. Men jag klarade det! Inget sug alls efter att göra mig själv illa. Aldrig. Vuxit ifrån det. Inte satt min fot innanför psyks vita väggar på tre år och aldrig mer! Inte för att jag gör mig illa eller inte äter. En depression kan ju alla få. Så man ska aldrig säga aldrig. Men jag kan lova att jag inte kommer bli inlagd för det jag varit inlagd för förut!

Nu ska vi äta.

Ha en fin kväll

Kram Sandra