SANDRA
lördag 18 september 2010
inlagd
Hej! Är inlagd Mava nu. Har några förändringar i lungvävanden. Hemma på permis nu. Hinner inte skriva mer nu. Kram så länge
onsdag 1 september 2010
Första höstdagen
Ikväll ska jag och min älskade mamma gå på bio. Vi ska se "Bröderna Karlsson". Ska bli mys! Just nu håller jag på med att lägga in nya låtar på min Ipod. Måste ju förnya sig lite ju! Trött som tusan idag.
Men det får man vara ibland. Ska snart ta och gå och sminka mig lite. Känner mig inget fräsch. Lite färg tack!
Nu är det höst... Hemskt. Sommaren bara sprang iväg. Men har ju en utlandsresa att längta till. Sen flytten som jag verkligen längtar efter. Allt i denna lägenhet påminner om Karin. Hon var ju här så ofta. Inte för att jag vill glömma henne, absolut inte. Aldrig. Men det är sååå mycket minnen här. Tror inte jag kommer sakna Berga speciellt mycket. Skulle vara Linda förstårs, men vi håller kontakt ändå! Släpper aldrig dig min vän!<3
Annars mår jag sådär. Ganska okej nu faktiskt Förutom lite gnagande ångest men den får jag leva med. Jag kan iallafall hantera den nu utan att skada mig själv och det känns sååå bra!
Tror det är snart 2 och ett halv år sedan jag skadade mig sist. Det var den 9:e maj 2008 som jag gjorde mig sjäv illa sist och det var även det ett bakslag för jag hade hållit upp sen 27:e oktober 2006. Så det är längesen jag gjorde mig illa och det är jag jävligt stolt över! Trodde jag ALDRIG! Minns första gången jag rispade mig. Då var jag 13 år. Hade bråkat med min pappa och hade jätteångest. Kommer ihåg att jag låste in mig på toan och tog en rakhyvel och rispde mig lite lätt och oskyldigt och det skulle än dröja länge innan någon fick veta. Det gick nästan tre år utan att jag visade vad jag gjorde med mig själv.
Var noga med att dölja. Minns somrarna, dem var jobbiga. Eftersom detvar varmt och man skule ha linne på sig. Men dem tre åren lyckades jag nog hålla mig ifrån rakbladet och allt annat vasst och dumt. Bara för att ingen skulle få se. Var livrädd. Nu efteåt önskar jag att någon sett dem då oskyldiga sårena på mina armar. Då kanske jag inte suttit här med en ond och trasig handled. Om.. Om kan man tänka om mycket. Om kan man tänka och älta tills man dör. För det blev inte så. Hur gärna jag än önskat nu 10 år efteråt. Jag var ett litet barn som redan fått vara med om för mycket. Men om någon hade öppnat ögonen redan då hade jag inte varit den jag är idag. Jag är stark. Gått igenom så mycket. Det man inte dör av blir man starkare av. Jag har gått livets hårda skola. Något som jag kanske kan dra nytta av.... Inget går att göra ogjort iallafall. Det är bara att acceptera och gå vidare. Nu ska jag ta ett bloss! Ha en fin kväll. Kram Sandra
Men det får man vara ibland. Ska snart ta och gå och sminka mig lite. Känner mig inget fräsch. Lite färg tack!
Nu är det höst... Hemskt. Sommaren bara sprang iväg. Men har ju en utlandsresa att längta till. Sen flytten som jag verkligen längtar efter. Allt i denna lägenhet påminner om Karin. Hon var ju här så ofta. Inte för att jag vill glömma henne, absolut inte. Aldrig. Men det är sååå mycket minnen här. Tror inte jag kommer sakna Berga speciellt mycket. Skulle vara Linda förstårs, men vi håller kontakt ändå! Släpper aldrig dig min vän!<3
Annars mår jag sådär. Ganska okej nu faktiskt Förutom lite gnagande ångest men den får jag leva med. Jag kan iallafall hantera den nu utan att skada mig själv och det känns sååå bra!
Tror det är snart 2 och ett halv år sedan jag skadade mig sist. Det var den 9:e maj 2008 som jag gjorde mig sjäv illa sist och det var även det ett bakslag för jag hade hållit upp sen 27:e oktober 2006. Så det är längesen jag gjorde mig illa och det är jag jävligt stolt över! Trodde jag ALDRIG! Minns första gången jag rispade mig. Då var jag 13 år. Hade bråkat med min pappa och hade jätteångest. Kommer ihåg att jag låste in mig på toan och tog en rakhyvel och rispde mig lite lätt och oskyldigt och det skulle än dröja länge innan någon fick veta. Det gick nästan tre år utan att jag visade vad jag gjorde med mig själv.
Var noga med att dölja. Minns somrarna, dem var jobbiga. Eftersom detvar varmt och man skule ha linne på sig. Men dem tre åren lyckades jag nog hålla mig ifrån rakbladet och allt annat vasst och dumt. Bara för att ingen skulle få se. Var livrädd. Nu efteåt önskar jag att någon sett dem då oskyldiga sårena på mina armar. Då kanske jag inte suttit här med en ond och trasig handled. Om.. Om kan man tänka om mycket. Om kan man tänka och älta tills man dör. För det blev inte så. Hur gärna jag än önskat nu 10 år efteråt. Jag var ett litet barn som redan fått vara med om för mycket. Men om någon hade öppnat ögonen redan då hade jag inte varit den jag är idag. Jag är stark. Gått igenom så mycket. Det man inte dör av blir man starkare av. Jag har gått livets hårda skola. Något som jag kanske kan dra nytta av.... Inget går att göra ogjort iallafall. Det är bara att acceptera och gå vidare. Nu ska jag ta ett bloss! Ha en fin kväll. Kram Sandra
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)